♥ Dag 9 – Detta ångrar jag.
Den här är lite klurig, för jag lever efter devisen att man inte ska ångra något man gör.
Självklart kan man ångra om man sagt något klumpigt eller så men man ska bara ångra det man inte gjorde.
Självklart kan man ångra om man sagt något klumpigt eller så men man ska bara ångra det man inte gjorde.
Men det finns en grej som jag idag skulle hanterat så mycket bättre och på ett helt annat sätt. Jag kommer inte skriva några namn eller exakt vad det rörde sig om för det är bara onödigt.
Vi får gå tillbaka några år i tiden och ett halvår efter jag gick ut gymnasiet. Jag var i en väldigt deppig period, jag hade gjort slut med min första kärlek och var inte helt stabil.
Jag märkte att en vän till mig betedde sig konstigt mot mig, avvaktande, kort och jag kände att hon störde sig på något. Men istället för att jag tog upp det med henne, som jag hade gjort idag så var jag ung och omogen.
Jag sa saker till hennes pojkvän som inte var okej alls, som inte vänner ska göra. Men jag var arg och ledsen på henne och istället för att vara vuxen och prata med henne så gick jag omvägen till hennes kille.
Jag sa saker till hennes pojkvän som inte var okej alls, som inte vänner ska göra. Men jag var arg och ledsen på henne och istället för att vara vuxen och prata med henne så gick jag omvägen till hennes kille.
När man ser tillbaka på händelsen idag några år senare är det ofattbart hur man kan bete sig så mot vänner? Hur kan man såra någon sådär, varför pratade vi inte med varandra, jag med henne?
Åh det var så larviga saker, jag trodde hon var sur på mig för jag klippt lugg och jag var sur på henne för att jag inte fick min jacka. Det var allmänt dålig stämning mellan oss. Asså ni hör ju, L.A.R.V.I.G.T
Ja det är tur man lär sig, idag hade jag pratat med henne och frågat vad det var. Hon kanske inte alls var sur på mig utan det kanske hade hänt något som gjorde henne ledsen och som gjorde att hon drog sig tillbaka.
Man kan ju tyvärr inte ta tillbaka saker man sagt och gjort men hon ska veta att jag är ledsen och att detta faktiskt är det ända jag ångrar på riktigt. Har jag ens sagt förlåt?
Jag vet du läser min blogg och du ska veta att jag önskar dig all lycka i livet. Du är en awesome person!
♥ Dag 8– Min favorittid på året.
Det finns ingen tvekan om att det är Sommaren! Jag avskyr de andra årstiderna, ja inte våren då för då vet jag att nu blir det bara ljusare och varmare.
Varför älskar jag då Sommaren?
Enkelt, det är ljust nästan dygnet runt, det är varmt, det är soligt, man kan ha lite kläder på sig, man kan sola och bli brun, när det är mycket sol blir man lyckligare, alla mysiga uteserveringar, pickningar i parker, utflykter med båt.
Man behöver inte ha på sig 300 lager med kläder och sommarkläder är så mycket snyggare än vinterkläder när jag hela tiden försöker hitta det varmaste i garderoben och sätter på mig 24 tusen lager för att jag fryser så himla enkelt.
Jag önskar det var Sommar året runt och då säger folk "du kommer tröttna på det" Men Hallå, är ni dumma eller? Haha, jag kommer inte tröttna, jag är född att leva i värme & solljus. Gaah så underbart det hade varit!
♥ Dag 7 – Ett foto på mig från förra året och ett från nu, har jag förändrats?
Augusti 2011
September 2012
Okej nu tog jag en ganska extrem bild från 2012, men håret är ju något jag ändrar ganska ofta, det har varit mest ändring av hårfärg aldrig längd speciellt drastiskt. Men Oktober 2012 lät jag håret falla till en page.
Sen i November blev jag "uppraggad" på jobbet för att bli hårmodell och jag har låtit Joe som är extremt duktig göra vad han vill med mitt hår. För jag tänker, det är ju bara hår och det växer ut. Känner mig inte helt bekväm i svart hår men det gör egentligen inte speciellt mycket.
Sen i November blev jag "uppraggad" på jobbet för att bli hårmodell och jag har låtit Joe som är extremt duktig göra vad han vill med mitt hår. För jag tänker, det är ju bara hår och det växer ut. Känner mig inte helt bekväm i svart hår men det gör egentligen inte speciellt mycket.
Personligheten har väl inte förändats så värst mycket heller, jag är nog samma gamla Nikki som alltid. Men jag har nog växt som person, för det vore ju mest logiskt att ju äldre man blir ju mer vuxen och stark blir man.
I och med hårvisningarna har jag ju fått göra något som jag aldrig gjort förut men jag älskar det. Gå på en catwak med flera hundra eller tusen som har fullt fokus på en och som efter showen vill fota ens hår. Sen att man blir sminkat och stylad av proffs så man blir sjukt snygg är ju inte heller helt fel. Det stärker verkligen ens självförtroende.
Ett tips våga mer med era hår, för det är ju ändå bara hår och det växer ut igen. Lek exprimentera och ha kul.
♥ Dag 6 – Det här saknar jag.
De flesta av er vet nog redan bara genom att läsa rubriken vad det är jag saknar. Det finns bara en sak som på riktigt fattas i mitt liv. Han var de ända jag pratade om under våra år tillsammans.
Jag brukar säga att han var mitt livs kärlek, det blir svårt att hitta någon som kan fylla hans plats i mitt liv.
Jag brukar säga att han var mitt livs kärlek, det blir svårt att hitta någon som kan fylla hans plats i mitt liv.
Självklart handlar det om Marble, vilken ponny! Min vita sagopoony!
Allt började Sommaren 2003 om Jag inte blandar ihop åren helt galet. Min kompis Siri som var medryttare på Alexandras (Hon som ingick i allsvenskan laget) B-ponny Mulle skulle få en egen ponny. Siri var hoppryttare och ville ha en riktigt trävlings ponny. Efter mycket letade hittar hon Marble och hennes famlig beslutar sig för att köpa honom. Han kommer till vårt stall och när hon lastar ut honom ur transporten känner jag "Wow, där kommer min häst". Jag föll helt enkelt pladask för honom.
Som sagt Siri vill tävla i hoppning och Marble hoppar fantastiskt bra men bara på träning för på tävling tar det stopp. Han tycker det är lite läskigt och stannar ut sig. Siri kämpar vidare men han blir inte bättre.
Vintern 2004 får jag ta bort min ponny jag har då för han är skadad och kan inte bli bra. Mamma frågar mig då "Nikki om du får välja vilken häst du vill, vilken vill du ha då" Marble såklart svarar jag, finns inget annat svar på den frågan. Jag älskar ju den hästen.
Mamma berättar på min födelsedag 4 februari 2005 att jag ska få Marble, han var lite halt på ett bakben så det dröjer några veckor innan han flyttar hem till oss. Ojoj vilken lycko dag. Jag fick min drömponny.
Innan jag fick Marble har jag också varit mer intresserad av hoppning än dressyr men eftersom Marble inte hoppat så bra på tävling så säger Mamma till mig "Om du ska tävla hoppning måste dressyren (ridningen på marken) fungera."
Sagt och gjort vi börjar träna massa dressyr och har sjukt kul. Jag stod först i ett stall med 6 andra tjejer runt min ålder och det har blivit många uteritter, bad med hästarna i sjön (som Marble älskade) och hoppning över stockar i skogen. Det var en del som var lite skeptiska till att jag och Marble skulle tävla dressyr, inte just själva tävlandet i sig för att det var kul men att vi skulle lyckas och komma placerade och vinna.
Dressyrhästar och hopphästar är olika byggda och kräver olika kvaliter och eftersom Marble alltid tränats som hopphäst så tog det sig sin lilla tid att bygga om hans muskler. Och det har varit mycket blod, svett och tårar längs vägen, men när man sitter här idag vill man bara minnas allt det roliga och positiva, för det var ju ändå övervägande annars hade man ju inte hållit på. Men slitigt var det.
2006 släppte verkligen allt och vi kom hem med pris från varenda tävling vi ställe upp i. Man kunde inte jämföra Marble med alla flaschiga och dyra ponnyer som många tjejer red runt på men det Marble inte hade i flaschighet hade han i lydnad. I och med hans otroliga lydnad, vilja och samspelet mellan han och mig gjorde att vi plockade många placeringar och priser.
Han var väldigt speciell och egen. Var han mitt i maten ja då var det bara att hålla sig undan för maten var hans och han tjongade benen i väggen för att markera "du håller dig borta" och fick han inte godis kunde han ta sig en tugga på en. När vi var på tävling och hade ridit klar programmet, ville han gärna sträcka på sig, ta sin tid tillbaka till transporten för att visa "Hej allesammans, jag är här och jag är snyggast". Han visste också att när programmet var klart och vi mötte Mamma utanför banan igen så vankades det godis, Han visste att han var stjärnarn och att han gjort ett bra jobb. Han var så skön för vann vi en tävling och då skulle rida först på ärevarvet så blev han seg som tusan och det kändes som han tänkte "vadå gå i form vad är det" medan om vi kom på någon annan placering och skulle galoppera efter andra hästar ja då ville han bara springa och gärna förbi de andra.
Visst kunde jag vara sur på tävling när det inte gått så bra, jag är en väldigt stor tävlingsmänniska och hatar att förlora. Mamma fick ta en del smällar där men hon peppade alltid igång mig igen och sa till mig att vill du inte tävla behöver du inte det, men det ville jag ju, Hatade bara att förlora.
Något som jag även tyckte var viktigt på tävling, "Man kan inte vinna jämt men man kan alltid vara snyggast"
Så Jag la ner mycket tid på att Marble alltid skulle var i topp skick, på tävling var han välputsad, utrustiningen var super putsad och jag och min outfit skulle vara perfekt. Och med handen på hjärtat vi var alltid snyggast! ;)
Så Jag la ner mycket tid på att Marble alltid skulle var i topp skick, på tävling var han välputsad, utrustiningen var super putsad och jag och min outfit skulle vara perfekt. Och med handen på hjärtat vi var alltid snyggast! ;)
Det var många som tystnade när de såg vilka resultat jag och Marble presterade. Och många undrade hur gör ni?
Nyckeln till våra framgångar beror mycket på kontakten mellan mig och Marble som var otroligt tight. Vi förstod varandra och litade på varandra till 110%. Och han blev överröst med massor av kärlek.
Nyckeln till våra framgångar beror mycket på kontakten mellan mig och Marble som var otroligt tight. Vi förstod varandra och litade på varandra till 110%. Och han blev överröst med massor av kärlek.
Även fast vi hade fokusen på dressyren så hopptränade vi och även hopptävlade vi men mest på hemma plan bara för vi tyckte det var roligt båda två. Och pågrund av Marbles lydnad lyckades vi vinna några hopptävlingar för vi kunde vända snabba svänga i omhoppningen. Vi testa även på fälttävlan men bara på träningsnivå, då jag bodde i Uppsala (där jag gick på gymnasium) och inte var hemma i veckorna för att träna med honom men fälttävlan var något vi båda tyckte var grymt kul (Man hoppar hinder i skogen som inte går att riva) speciellt vatten graven tyckte Marble var kul för han gillade att plaska i vatten.
Meningen var att sommaren 2007 sälja Marble och andledningen till det var för att när man är 18 år (vilket jag fyllde 2007) så är det sista året man får tävla på ponny. Jag minns så tydligt våran sista tävling jag tävlade två ponnyer den dagen (red även Amandas Ponny Gibbe) och gjorde fyra starter (jag red alltså fyra olika program).
Jag tog hem pris i alla fyra starterna, en andra och fjärde placering med Gibbe. Gibbes klasser var de två första klasserna då de var lite "enklare" än Marbles. På uppvärmningen kändes Marble helt fantastisk och det var en fantastisk sommar dag med strålande sol. Jag rider in på banan och allt bara stämmer, vilken känsla jag får och allt bara flyter på och känns perfekt. När jag ridit klart och rider ut från banan letar jag upp Mamma i publiken och vi gör tummen upp till varandra för båda vet, vi har precis gjort våran bästa ritt någonsin.
Jag tog hem pris i alla fyra starterna, en andra och fjärde placering med Gibbe. Gibbes klasser var de två första klasserna då de var lite "enklare" än Marbles. På uppvärmningen kändes Marble helt fantastisk och det var en fantastisk sommar dag med strålande sol. Jag rider in på banan och allt bara stämmer, vilken känsla jag får och allt bara flyter på och känns perfekt. När jag ridit klart och rider ut från banan letar jag upp Mamma i publiken och vi gör tummen upp till varandra för båda vet, vi har precis gjort våran bästa ritt någonsin.
Det blir en spänd väntan på resultatet och när jag får mitt protokoll (I dressyr bedöms man på en skala från 0-100 % och man får alltid ett papper där alla moment står med vad man ska göra och vilken poäng man fått på varje moment en skala som ligger på 0-10 där 10 är bäst. och vad domaren tyckt vart bra och mindre bra. Man blir även bedömd på hur man rider hästen, hur hästen går om den är avslappnade eller spänd. Och om man ridit noggrant) Som sagt när jag får mitt protokoll så står jag bara och stirrar på pappret och frågar om det verkligen är mitt protokoll för jag har fått 71,6% vilket är bästa resultatet jag fått på Marble. Och de som gett mig pappret försäkrar mig om att det stämmer. Jag springer till Mamma och skriker av lycka. Mamma blir helt chockad men förstår att det är så bra för min ritt var så bra. Jag vet att min gudmor är uppe och har hand om framridningen där alla ekipage värmer upp inför start så jag springer upp dit och skriker och hon blir överlycklig för resultatet.
Det slutar med att Jag vinner klassen, så jag fick inte bara en fantastiskt ritt utan jag fick vinna med den också.
Det slutar med att Jag vinner klassen, så jag fick inte bara en fantastiskt ritt utan jag fick vinna med den också.
Sen i nästa klass går det också grymt bra och vi har samma känsla och får en 3e placering.
Så jag & Marble avslutade vår tävlingskarriär med stil.
Vi skulle som sagt sälja honom 2007 men under sommaren drar Marble på sig en skada som inte vill läka och vi får beskedet att vi måste ta bort honom. Jag minns att jag stod i boxen hos vetrinären och behöver bara se ansikts uttrycket på vetrinärer så förstår jag domen. Allt bara brister, Jag vill inte skiljas från min bästa vän men jag måste, han får inte lida (Hej nu kommer det tårar igen). När vi är på väg hem och Mamma stannar vid ett rödlyse nästan hemma hoppar jag ur bilen för jag är arg och ledsen över det hela och behöver vara själv med mina tankar, få smälta allting.
Han ska tas bort 17 Oktober 2007 och dagarna innan är jag ute massor och bara myser. Tar en sista ridtur där vi skrittar ut i skogen bara vi två sen skrittar vi upp till ridhuset och jag ställer mig framför spegelen och bara kollar på oss två tillsammans en sista gång. Jag säger hej då någon dag innan för jag kommer vara i Uppsala på den hemska dagen, dels för att jag ska gå i skolan och dels för att jag vill minnas honom betades lycklig i sin hagen inte att vi leder i väg honom och så finns han inte mer. Väl 17 Oktober åker Mamma och Moster ut och låter han gå i en hage med massa gräs och bara njuta och sen när det väl är dags hämtar en tjej i stallet honom och leder bort honom till en veterninär som väntar bakom ridhuset där vi tar bort hästarna.
Vid lunch får jag ett sms från mamma "Nu har Marble galopperat i väg på de evigt gröna ängarna". Min vän Sophie ger mig en lång kram i skolan och stöttar mig resten av dagen så jag inte ska bryta ihop. Tack!
Berättar för Mamma & Pappa att jag vill göra en tatuering till Marbles minne och på min födelsedag 2008 får jag i present att göra min minnes tatuering, så 8e december 2008 gör jag min första och finaste tatuering.
Den 9e december 2008 hade vi vårt årliga årsmöte på klubben och där får vinnarna av klubbmästerskapen sitt pris, Man samlar poäng hela året på klubbtävlingar och den som har flest poäng vid årets slut får pris. Både 2006 & 2007 vann jag och Marble klubbmästerskapen.Kom även trea 2007 med Amandas ponny Gibbe. Det kändes otroligt konstigt att 2007 ta emot pris då Marble inte fanns mer. Men det kom ändå lägligt för jag behövde lite glädje i allt det ledsamma också.
Marble kommer ALLTID ha en speciell plats i Mitt och Mammas hjärtan, Han var vår stjärna och en sådan ponny får man bara en gång. Min fina vackra kloka, mysiga, busiga lilla ponny!
♥Dag 5 - Ett foto på något/någon som gör mig lycklig.
Lagledare Elin, Sarah & Benji, Nikki & Marble, Amanda, Alexandra & Goldie, Emma & Cracker Jack
Den här bilden är från 2006, Vi har precis vunnit Dressyr Allsvenskan Div 2. Att tävla i Dressyr Allsvenskan i Stockholms regionen är svårt, det finns otroligt många duktiga ekipage (ryttare + häst) och det var väl egentligen ingen som trodde att Färingsö Ridsällskap skulle ta hem finalen.
Klart vi hoppades och hade fokus på vinst men vi hade tufft motstånd. Ska nog förklara hur Allsvenskan inom ridsporten går till för er som inte vet. Man tävlar först i två deltävlingar och man samlar poäng utifrån hur laget placerar sig i båda deltävlingarna. De lagen med högst poäng går sedan till final. Man är 4 ekipage i laget och där de tre bästa resultaten räknas.
Vi hade inte placerat oss i någon deltävling men ändå samlat ihop tillräckligt med poäng för att få rida finalen på Hägeridklubb. Alexandra (Hon som står på marken och håller i sin häst Goldie) var den i laget som alltid fick mest poäng, Hon hade en helt fantastisk C-ponny och Alexandra rider väldigt okomplicerat och mjukt, vilket är en perfekt kombination för ett lyckat resultat. När man tävlar startar man i storleks ordning på ponnyerna först Kategori B (som är minsta ponnyerna), sen C-ponnierna och sist D-ponnierna.
I alla fall på tävlingsdagen så anländer Jag, Mamma & Amanda (Hon som står bredvid Marble & Mig) i mitten av C-ponny klassen. Jag har haft lite sms kontakt med Alexandra eftersom hon hunnit rida innan vi kommit fram och jag frågade hur det hade gått. "Nja ganska bra, inte helt nöjd". Attans då, tänker jag. Vi som behöver bra poäng om vi vill komma placerade. Det roliga med Alexandra att hon kan rida helt fantastiskt och få jätte höga poäng men ändå säga "Nja det gick inte alls bra" fast det har gjort det. Vi kommer fram och går förbi resultat tavlan, Vad har inte Alexandra gjort då, Jo självklart leder hon på jätte höga poäng!
Vi andra går även vi in och levererar. Precis som att våra ponnier förstår vad det är för tävling och man kan tro att vi som ryttare ska vara nervösa men vi känner ett väldigt lugn och en trygghet. Tror vi alla var väldigt nöjda med våra ritter och att resultatet faktiskt inte betydde så värst mycket, just för vi inte trodde på vinst.
Efter Alla fyras ritter går vi fram till resultat tavlan och börjar räkna poängen och vi inser att de andra lagen kan inte slå oss, det spelar ingen roll hur många poäng de får för vi har vunnit överlägset. Den lyckan där och då, att tillsammans i lag har presterat så otroligt bra och alla fyra har tillsammans med sina ponnyer verkligen gett allt känns helt fantastiskt, vilken känsla, lycka, eufori. (Om ändå Loreen gjort sin låt 2006) Det var helt magiskt.
Att få rida in på prisutdelning, med prisrosetten i första pris färgen, med medalj runt halsen och ett fint vinst täcke på hästen. Känna den stoltheten och lyckan tillsammans med ett lag. Vi levererade när det gällde och lyckades. Känner hur lycko tårarna börjar bränna för jag kan 6 år senare fortfarande känna lyckan vi kände då.
Man får inte glömma vilket fantastiskt team vi hade bakom oss. Vår lagkapten Elin som hade ordning och reda och tog ut vilka som skulle få rida i laget. Våra föräldrar som faktiskt köpt våra hästar, låtit oss träna och tävla. Hästsporten är ingen billig hobby varken om man rider på ridskola eller är ägare till en egen häst. Men våra föräldar valde ändå att lägga deras tid och pengar på våran hobby, För det känner jag en oerhörd tacksamhet.
De "offrade" sina helger för att åka med oss på alla dessa tävlingar (och självklart tyckte de också det var kul)
Vi var ett team tillsammans. Och sen förutom min Mamma har jag alltid haft med min gudmor och moster på mina tävlingar. Alla tre har varit otroligt peppande, stöttande samt motiverande. Även Amanda på Gibbe & Ginny på Fredag som inte red i laget just på final dagen men som ridit i deltävlingarna och hjälpt laget fram till en final, har varit grymma. Och att de kom till finalen för att heja fram laget, visar på en helt underbar laganda.
Vi var ett team tillsammans. Och sen förutom min Mamma har jag alltid haft med min gudmor och moster på mina tävlingar. Alla tre har varit otroligt peppande, stöttande samt motiverande. Även Amanda på Gibbe & Ginny på Fredag som inte red i laget just på final dagen men som ridit i deltävlingarna och hjälpt laget fram till en final, har varit grymma. Och att de kom till finalen för att heja fram laget, visar på en helt underbar laganda.
Sen våra fantastiska Ponnyer, som fightades med oss tyckte det var kul att få komma ut och tävla.
Ja utan våra fina ponnyer hade vi inte fått vårat första pris.
Ja utan våra fina ponnyer hade vi inte fått vårat första pris.
Samtidigt som jag ser tillbaka på min tävlings"karriär" med lycka är det även med viss sorg. Man saknar tiden som var då, Jag saknar givetvis Marble otroligt mycket, (japp där kom tårarna) och jag saknar att tävla och träna.
Ponny tiden är verkligen en otroligt rolig tid, det är inte lika blodigt allvar som med stor häst och vi hade fantastiskt kul. I med och motgång var vi där för varandra.
Som vanligt sprutar orden ur mig och jag hoppas du orkat läsa ända hit. Alla ni som läser har ju inte ridit eller tävlat i just ridsport men jag tror de flesta av er hållit på med något som ni brinner för och förstår min känsla och glädje.
♥ Dag 4 – Mina bästa vänner.
Liza Berglund
Måste ju börja med min älsta vän Liza. Vi har som sagt känt varandra i 17 år! Det är nästan hela livet eftersom vi båda är 23 år och åren 0-6 minns man ändå inte så mycket. Vi lärde känna varandra genom våra bröder som var bästa kompisar när de var små. Vi gick i samma skolan 0-9an men vi började i samma klass i 6an.
Vi spelade i samma fotbollslag och delade hästintresset.
Vi spelade i samma fotbollslag och delade hästintresset.
Liza är lite mer försiktig runt hästarna än mig och jag vet inte hur många gånger jag tvingat med henne på upptåg med hästarna. "Skärp dig nu Liza så hoppar vi". haha tur att hon inte är ärrad för livet.
Nästan varje dag efter skolan gick vi hem till henne för att baka chokladbollar, dansa till "Jag vill vara din Margareta" och kolla på Eva & Adam filmen eller bygga om hennes vardagsrum för att kunna leka stenåldern.
Liza var väldigt svår väckt när vi var små och jag fick alltid slå henne med en bok för att hon skulle vakna.
Liza var väldigt svår väckt när vi var små och jag fick alltid slå henne med en bok för att hon skulle vakna.
Nu för tiden hörs vi nästan varje dag förutom när Liza inte svarar, för att svara i telefon eller på sms är hennes svaga sida och vi träffas när vi hinner då båda har fullspäckade liv. Tycker att hon ska hänga mindre med sin loverboy och träffa mig lite oftar (Ja det är en pik Liza). Men hon är en fantastisk vän som alltid finns där i vått och torrt. Våra första kärlekar breaka med oss ungefär samtidigt så vi har varit en otroligt stöd för varandra.
Älskar dig tokfia!
Micaela Nordqvist
Micaela eller Miccan lärde jag känna genom SFbio då vi jobbar på samma biograf. Hon var med och höll i min anställning intervju, det har kommit fram krypandes att hon hade sagt till nej om mig till att börja jobba. Haha.
Vi började i alla fall jobba tillsammans och efter en incident med en annan arbetskollega blev vi sjukt tighta,
Folk på jobbet kunde inte skillja oss åt, Jag heter Miccan var och varannan dag och hon får heta Nikki.
Eller så kör de bara på Nicaela. Inte för att vi är värst lika till utseendet men vi satt ihop i höften.
Folk på jobbet kunde inte skillja oss åt, Jag heter Miccan var och varannan dag och hon får heta Nikki.
Eller så kör de bara på Nicaela. Inte för att vi är värst lika till utseendet men vi satt ihop i höften.
Vad har vi två inte gjort tillsammans kan man då fråga sig? Även Miccan har under våra 2,5 år som vänner alltid också funnits där för mig och jag för henne. I med och motgång. VI kan bli oense och tjafsa men sen i nästa stund är det glömt, Vi kan inte vara sura på varandra.
Nu är det ju så att vi båda har börjat plugga jag längst ut på Ekerö och hon i Uppsala. Så den här hösten har vi setts 2 gånger(!!!!!!) och Vi hinner aldrig prata i telefon för båda har fullt upp. När jag kan prata är hon i skolan eller pluggar och vise versa. Så hösten har varit tuff. Att gå från att ses 24/7 till att knappt prata men det som är bra med riktiga vänner att när man väl pratar igen så är allt som vanligt man har bara lite mer att katcha upp.
Men nästa helg kommer hon hem och då kommer vi ses, sen har vi en Maskinen/Lilla Sällskapet konsert i November samt Justin Bieber konserten i April.
Haha, kom just att tänka på att det finns typ 2 miljoner bilder på oss. Speciellt några bilder på två killar i Sveriges kändaste pop duo och oss en tidig morgon i Maj. Haha. Nä de får stanna mellan Miccan och Mig.
Kan göra ett inlägg med bara bilder från Min och Miccans "karriär" för det kommer bjuda på en hel del skratt.
Älskar dig gumman och saknar dig!
Elise Planchard
Tjejen som är som en lillasyster för mig. Vi träffades på mitt förra jobb på Face2Face. Vi klickade direkt.
Mer underbar och genom fantastisk tjej går inte att hitta. En person som alltid vill andra gott och alltid ställer upp för en. Vi reste runt på jobb i 2 månader i Sverige och vi bodde tillsammans, kan ju säga att vårat rum var kaos.
Vi har aldrig bråkat och har alltid så grymt kul när vi umgås.
Mer underbar och genom fantastisk tjej går inte att hitta. En person som alltid vill andra gott och alltid ställer upp för en. Vi reste runt på jobb i 2 månader i Sverige och vi bodde tillsammans, kan ju säga att vårat rum var kaos.
Vi har aldrig bråkat och har alltid så grymt kul när vi umgås.
Dock har jag ett litet problem med Elise....För ca 1 år sedan drog hon till Australien för att jobba, tror ni hon kommit hem ännu? Nej det har hon inte. Jag saknar min vän och tjatar på henne hela tiden att komma hem för jag saknar att kunna ringa henne varje dag. Usch blir tårögd här men jag saknar henne verkligen.
Givetvis unnar jag henne allt underbart hon upplevt där borta men nu räcker det.
Givetvis unnar jag henne allt underbart hon upplevt där borta men nu räcker det.
Men Elise är Elise och hon gillar inte Sverige, hon vill ha fart och fläkt och hon älskar att resa.
Saknar dig enormt mycket och älskar dig!
Dessa tre är mina absolut bästa och närmsta vänner. Kärleken till er är stor.
Måste ju faktiskt ha med fina Karin också. Vi har jobbat på SF tillsammans i 2,5år, hängt på jobbet och så men aldrig hängt utanför jobbet. Båda hade samma dröm och kom in på samma skola, vad är oddsen?
Hon är en klippa för mig i skolan, peppar och inspirerar.
Vi har extremt kul i skolan speciellt när vi (speciellt Karin) blir övertrötta och bara flumm skrattar.
Karin du är grym och jag hoppas på två awesome år i skola. Sen när vi överlevt skolan att du fortafande vill hänga för du är awesome!
Karin du är grym och jag hoppas på två awesome år i skola. Sen när vi överlevt skolan att du fortafande vill hänga för du är awesome!
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
Hmm, Min första kärlek...
Sjukt svårt ju ska man ta första killen man blev kär i eller första riktiga förhållandet.
Grejen är den att killen jag hade mitt första "riktiga" förhållande med har jag ingen lust att skriva om här i bloggen, det är ett avslutat kapitel som slutade himla smutsigt med att han var otrogen mot mig. Så nej det där är inget jag vill ha på min blogg.
Vi tar min allra första kärlek när jag var 5/6 år.
Jag gick på dagis på Ekerö när jag var lite och där gick en kille vid namn Fredrik som var ca. 2 år äldre än mig och jag minns att jag tyckte om honom så mycket, tyckte han var så himla söt i hans mössa (Ni vet en sådan som är vit med blåa sträck för killar och rosa för tjejer med ens namn på). Åh jag minns så tydligt att jag skulle vara där han var hela tiden. Fina Fredrik.
Jag undrar vad han är idag och vad han gör om du ser det här Fredrik ring mig ;)
♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
Hejsan,
Jag har 32 rubriker som jag i 32 dagar ska skriva om, Jag börjar med den första där jag ska presentera mig själv.
Nikki Michelle Elisabeth (stavade Elisabeth med z förut, för att verkla cool.Haha) Törnblom-Borgh. Född på
Karolinska Sjukhuset i Stockholm en snöig vinterdag samma år som Berlinmuren föll och för er som inte vet vilket år den föll så var det 1989. Jag är uppvuxen i Bromma med en Mamma, Pappa & En bror, Samt en hel del djur under åren. Ända sen barn har jag varit väldigt social och spontan. En hand full för mina föräldrar under min uppväxt kan jag tänka mig.
Karolinska Sjukhuset i Stockholm en snöig vinterdag samma år som Berlinmuren föll och för er som inte vet vilket år den föll så var det 1989. Jag är uppvuxen i Bromma med en Mamma, Pappa & En bror, Samt en hel del djur under åren. Ända sen barn har jag varit väldigt social och spontan. En hand full för mina föräldrar under min uppväxt kan jag tänka mig.
John min Bror. Janne min Pappa. Susanna min Mamma.
Flyttade mycket som barn men det är inget som påverkat min uppväxt då vi alltid flyttat inom samma område och jag endast bytt skola en gång, för under några år flyttade vi från Bromma ut till Ekerö där Mamma hade sin häst men sen när jag skulle börja första klass flyttade vi tillbaka till Bromma.
Mitt älskade Bromma, det var där tackvare våra småbröder som vi träffades Jag och min allra bästa och närmsta vän Liza i 17 år har vi nu hängt ihop. Ni vet en sådan vän som alltid finns där, vet allt om dig, du kan ringa när du är arg,glad,ledsen,irriterad,sur,exalterad,upprymd,besviken,trött eller pigg och hon finns alltid där för dig (förutom när hon är sämst på att svara).
Liza Berglund
Liza och Jag började spela fotboll i Brommapojkarna F89 när vi var 7 år tror jag, hennes Pappa Krister var tränare och vi var grymma, Liza spelade back och Jag forward. Vi fick ihop en massa medaljer och spelade massa cuper. Vann Sankt Erikscupen ett år och var bästa flicklag födda 89. Oj, vilka roliga år det var.
Men sen när jag var 11 år började jag den bästa, roligaste och tuffaste resan i mitt liv. Jag började rida på Rastaborgs Ridklubb ute på Ekerö för att sedan fortsätta på Skå Ridcenter. Som jag satt på dessa bussar ut till Ekerö för att rida och pyssla med hästarna, till en början var jag rädd men red ändå. Anledningen till min rädsla för hästar kom efter en incident när jag var 5 år och ramlade av en häst och bröt armen. Men efter en avramling igen när jag var 12 år så insåg jag att man faktiskt inte bryter armen varje gång och då blev jag inte rädd längre.
När jag var 13 år så berättar Mamma för mig att vi ska köpa en Ponny till oss, En Ponny är inget man köper till ett barn som ridit på ridskola i 2 år men eftersom jag haft enorm tur och har en Mamma som haft häst hela livet och som vet hur man tar hand om en häst, därför kunde jag (vi) få en ponny.
Vi hittar världens sötaste och busigaste lilla C-ponny på en Ridskola i Rimbo som heter Domenika, En väldigt speciell och egen ponny som ändå var världens snällaste. Men Domenika passade absolut inte på henne så vi döper om henne till Something Special "Smulan" och med henne följer några roliga och tuffa år, då det inte är en lätt ponny.
Something Special
När Jag börjar växa ur henne väljer vi att ta föl på henne och det resulterar i Special Fly "Sladden".
Smulan & Sladden.
Vilken ände ska man börja berätta om Sladden. Mer speciell häst får man leta efter, Han är snäll men
väldigt egen. Vi sålde honom 2010 tror jag till en familj där han har det super bra. Han var otroligt lätlärd när man red och han älskade att hoppa, så fort det var hinder på banan när man red försökte han hela tiden hoppa hindrena.
Sladden.
Sen kommer vi till hästen som är min stjärna, min själsfrände och min bästa vän.
Ord kan inte beskriva min kärlek till honom. Jag minns så tydligt första gången jag såg min sagoponny, Marble.
Min kompis Siri hade precis köpt sin första ponny och skulle lasta ur honom i transporten, Vi andra står utanför och väntar med spänning och ut kommer ponnyn med stort P. Jag tänkte "Där kommer min häst".
Ord kan inte beskriva min kärlek till honom. Jag minns så tydligt första gången jag såg min sagoponny, Marble.
Min kompis Siri hade precis köpt sin första ponny och skulle lasta ur honom i transporten, Vi andra står utanför och väntar med spänning och ut kommer ponnyn med stort P. Jag tänkte "Där kommer min häst".
Oj, vilket kärlek jag kände direkt till denna ponny. Siri skulle ha Marble som hopphäst och Marble kunde hoppa
grymt bra men inte på tävling då ville han inte hoppa. Siri ville tävla och bestämde sig för att sälja Marble (utan min vetskap) och när Jag fyllde år så berättade Mamma att Jag skulle få Marble. Vilken lycka.
grymt bra men inte på tävling då ville han inte hoppa. Siri ville tävla och bestämde sig för att sälja Marble (utan min vetskap) och när Jag fyllde år så berättade Mamma att Jag skulle få Marble. Vilken lycka.
Där börjar nästa resa, Jag tänkte att jag skulle hopptävla med Marble men Mamma sa att "Ska du tävla hoppning måste du rida dressyr först", Det ska fungera på marken innan man börjar hoppa.
Så många som tvivlat på Marbles chanser att tävla dressyr, men det har bara sporrat mig att bli bäst.
Han hade inte världens mest flaschiga gångarter men oj så lydig han var. Han gjorde allt jag bad honom om och han litade på mig till 100 % och jag litade på honom. Under 2006 & 2007 kom vi hem med pris från varenda tävling och det var många som undrade hur vi gjorde. Vilken ponny. Och vilket support team jag hade i Mamma, min gudmor och moster, som åkte med mig land och rike runt på alla tävlingar, Eloge till dem.
Mamma & Moster Annika. Gudmor Mona & Hennes häst.
Men sen 17 oktober 2007 fick vi ta bort Marble pga av en skada, gråter fortfarande när jag tänker på honom trots att det gått 5 år, En häst som Marble får man bara en gång.
Jag hade även under samma år som jag hade Marble turen att få rida och tävla min kompis Amandas fina ponny Eastwood´s Gibson (Gissa vilka två hollywood stjärnor han är döpt efter).
Förlåt om det blev långt om hästarna men hästarna var jag i så många år och det var hela min uppväxt.
Jag tog en paus 2009 då det var mycket annat som hände som tog min tid. Nu åker jag ut ibland och hjälper Mamma och det kommer bli mer och mer igen för Jag vill börja rida på riktigt igen.
Vad mer är Nikki då förutom hästarna.
Musiken har varit en stor del av mitt liv, mycket tackvare min Pappa och min vän Liza.
Bland det bästa jag vet är att stå och kolla på mitt favorit band som lirar för där och då glömmer
Jag allt annat och bara mår så sjukt bra.
Bland det bästa jag vet är att stå och kolla på mitt favorit band som lirar för där och då glömmer
Jag allt annat och bara mår så sjukt bra.
Resor, åh vad jag älskar att resa bara i år har jag varit i Marocko, Rhodos och New York. Allra bäst mår jag på en sol semester med mycket bad och avkoppling. På Cypern har jag varit en miljon gånger lika så London, två platser jag gillar otroligt mycket.
Rhodos Marocko New York
Just nu går jag på Kaggeholms Folkhögskola där jag utbildar mig inom TV-Produktion, en bransch som jag alltid drömt att få jobba inom och jag har alltid (redan i grundskolan) fått höra att på tv ska du jobba, Nikki!
Efter några år och flera skolor sökta som inte kännts hundra procent rätt snubblade jag över Kaggeholm. Att jag inte hört om den skolan innan, den ligger ju ändå på Ekerö. Sökte och efter en dag med massa prov kom jag in.
Ojoj vilken lycka, minns att jag satt på golvet ringde mina föräldrar gråtandes (av lycka) och Pappa undrar varför jag är ledsen när jag fick redan på att jag kom in.
Ojoj vilken lycka, minns att jag satt på golvet ringde mina föräldrar gråtandes (av lycka) och Pappa undrar varför jag är ledsen när jag fick redan på att jag kom in.
Det är en awesome utbildning, där det är full rulle hela tiden och man ska leverera en film i veckan. Trivs som fisken i vattnet.
Puss!
