♥ Dag 6 – Det här saknar jag.
De flesta av er vet nog redan bara genom att läsa rubriken vad det är jag saknar. Det finns bara en sak som på riktigt fattas i mitt liv. Han var de ända jag pratade om under våra år tillsammans.
Jag brukar säga att han var mitt livs kärlek, det blir svårt att hitta någon som kan fylla hans plats i mitt liv.
Jag brukar säga att han var mitt livs kärlek, det blir svårt att hitta någon som kan fylla hans plats i mitt liv.
Självklart handlar det om Marble, vilken ponny! Min vita sagopoony!
Allt började Sommaren 2003 om Jag inte blandar ihop åren helt galet. Min kompis Siri som var medryttare på Alexandras (Hon som ingick i allsvenskan laget) B-ponny Mulle skulle få en egen ponny. Siri var hoppryttare och ville ha en riktigt trävlings ponny. Efter mycket letade hittar hon Marble och hennes famlig beslutar sig för att köpa honom. Han kommer till vårt stall och när hon lastar ut honom ur transporten känner jag "Wow, där kommer min häst". Jag föll helt enkelt pladask för honom.
Som sagt Siri vill tävla i hoppning och Marble hoppar fantastiskt bra men bara på träning för på tävling tar det stopp. Han tycker det är lite läskigt och stannar ut sig. Siri kämpar vidare men han blir inte bättre.
Vintern 2004 får jag ta bort min ponny jag har då för han är skadad och kan inte bli bra. Mamma frågar mig då "Nikki om du får välja vilken häst du vill, vilken vill du ha då" Marble såklart svarar jag, finns inget annat svar på den frågan. Jag älskar ju den hästen.
Mamma berättar på min födelsedag 4 februari 2005 att jag ska få Marble, han var lite halt på ett bakben så det dröjer några veckor innan han flyttar hem till oss. Ojoj vilken lycko dag. Jag fick min drömponny.
Innan jag fick Marble har jag också varit mer intresserad av hoppning än dressyr men eftersom Marble inte hoppat så bra på tävling så säger Mamma till mig "Om du ska tävla hoppning måste dressyren (ridningen på marken) fungera."
Sagt och gjort vi börjar träna massa dressyr och har sjukt kul. Jag stod först i ett stall med 6 andra tjejer runt min ålder och det har blivit många uteritter, bad med hästarna i sjön (som Marble älskade) och hoppning över stockar i skogen. Det var en del som var lite skeptiska till att jag och Marble skulle tävla dressyr, inte just själva tävlandet i sig för att det var kul men att vi skulle lyckas och komma placerade och vinna.
Dressyrhästar och hopphästar är olika byggda och kräver olika kvaliter och eftersom Marble alltid tränats som hopphäst så tog det sig sin lilla tid att bygga om hans muskler. Och det har varit mycket blod, svett och tårar längs vägen, men när man sitter här idag vill man bara minnas allt det roliga och positiva, för det var ju ändå övervägande annars hade man ju inte hållit på. Men slitigt var det.
2006 släppte verkligen allt och vi kom hem med pris från varenda tävling vi ställe upp i. Man kunde inte jämföra Marble med alla flaschiga och dyra ponnyer som många tjejer red runt på men det Marble inte hade i flaschighet hade han i lydnad. I och med hans otroliga lydnad, vilja och samspelet mellan han och mig gjorde att vi plockade många placeringar och priser.
Han var väldigt speciell och egen. Var han mitt i maten ja då var det bara att hålla sig undan för maten var hans och han tjongade benen i väggen för att markera "du håller dig borta" och fick han inte godis kunde han ta sig en tugga på en. När vi var på tävling och hade ridit klar programmet, ville han gärna sträcka på sig, ta sin tid tillbaka till transporten för att visa "Hej allesammans, jag är här och jag är snyggast". Han visste också att när programmet var klart och vi mötte Mamma utanför banan igen så vankades det godis, Han visste att han var stjärnarn och att han gjort ett bra jobb. Han var så skön för vann vi en tävling och då skulle rida först på ärevarvet så blev han seg som tusan och det kändes som han tänkte "vadå gå i form vad är det" medan om vi kom på någon annan placering och skulle galoppera efter andra hästar ja då ville han bara springa och gärna förbi de andra.
Visst kunde jag vara sur på tävling när det inte gått så bra, jag är en väldigt stor tävlingsmänniska och hatar att förlora. Mamma fick ta en del smällar där men hon peppade alltid igång mig igen och sa till mig att vill du inte tävla behöver du inte det, men det ville jag ju, Hatade bara att förlora.
Något som jag även tyckte var viktigt på tävling, "Man kan inte vinna jämt men man kan alltid vara snyggast"
Så Jag la ner mycket tid på att Marble alltid skulle var i topp skick, på tävling var han välputsad, utrustiningen var super putsad och jag och min outfit skulle vara perfekt. Och med handen på hjärtat vi var alltid snyggast! ;)
Så Jag la ner mycket tid på att Marble alltid skulle var i topp skick, på tävling var han välputsad, utrustiningen var super putsad och jag och min outfit skulle vara perfekt. Och med handen på hjärtat vi var alltid snyggast! ;)
Det var många som tystnade när de såg vilka resultat jag och Marble presterade. Och många undrade hur gör ni?
Nyckeln till våra framgångar beror mycket på kontakten mellan mig och Marble som var otroligt tight. Vi förstod varandra och litade på varandra till 110%. Och han blev överröst med massor av kärlek.
Nyckeln till våra framgångar beror mycket på kontakten mellan mig och Marble som var otroligt tight. Vi förstod varandra och litade på varandra till 110%. Och han blev överröst med massor av kärlek.
Även fast vi hade fokusen på dressyren så hopptränade vi och även hopptävlade vi men mest på hemma plan bara för vi tyckte det var roligt båda två. Och pågrund av Marbles lydnad lyckades vi vinna några hopptävlingar för vi kunde vända snabba svänga i omhoppningen. Vi testa även på fälttävlan men bara på träningsnivå, då jag bodde i Uppsala (där jag gick på gymnasium) och inte var hemma i veckorna för att träna med honom men fälttävlan var något vi båda tyckte var grymt kul (Man hoppar hinder i skogen som inte går att riva) speciellt vatten graven tyckte Marble var kul för han gillade att plaska i vatten.
Meningen var att sommaren 2007 sälja Marble och andledningen till det var för att när man är 18 år (vilket jag fyllde 2007) så är det sista året man får tävla på ponny. Jag minns så tydligt våran sista tävling jag tävlade två ponnyer den dagen (red även Amandas Ponny Gibbe) och gjorde fyra starter (jag red alltså fyra olika program).
Jag tog hem pris i alla fyra starterna, en andra och fjärde placering med Gibbe. Gibbes klasser var de två första klasserna då de var lite "enklare" än Marbles. På uppvärmningen kändes Marble helt fantastisk och det var en fantastisk sommar dag med strålande sol. Jag rider in på banan och allt bara stämmer, vilken känsla jag får och allt bara flyter på och känns perfekt. När jag ridit klart och rider ut från banan letar jag upp Mamma i publiken och vi gör tummen upp till varandra för båda vet, vi har precis gjort våran bästa ritt någonsin.
Jag tog hem pris i alla fyra starterna, en andra och fjärde placering med Gibbe. Gibbes klasser var de två första klasserna då de var lite "enklare" än Marbles. På uppvärmningen kändes Marble helt fantastisk och det var en fantastisk sommar dag med strålande sol. Jag rider in på banan och allt bara stämmer, vilken känsla jag får och allt bara flyter på och känns perfekt. När jag ridit klart och rider ut från banan letar jag upp Mamma i publiken och vi gör tummen upp till varandra för båda vet, vi har precis gjort våran bästa ritt någonsin.
Det blir en spänd väntan på resultatet och när jag får mitt protokoll (I dressyr bedöms man på en skala från 0-100 % och man får alltid ett papper där alla moment står med vad man ska göra och vilken poäng man fått på varje moment en skala som ligger på 0-10 där 10 är bäst. och vad domaren tyckt vart bra och mindre bra. Man blir även bedömd på hur man rider hästen, hur hästen går om den är avslappnade eller spänd. Och om man ridit noggrant) Som sagt när jag får mitt protokoll så står jag bara och stirrar på pappret och frågar om det verkligen är mitt protokoll för jag har fått 71,6% vilket är bästa resultatet jag fått på Marble. Och de som gett mig pappret försäkrar mig om att det stämmer. Jag springer till Mamma och skriker av lycka. Mamma blir helt chockad men förstår att det är så bra för min ritt var så bra. Jag vet att min gudmor är uppe och har hand om framridningen där alla ekipage värmer upp inför start så jag springer upp dit och skriker och hon blir överlycklig för resultatet.
Det slutar med att Jag vinner klassen, så jag fick inte bara en fantastiskt ritt utan jag fick vinna med den också.
Det slutar med att Jag vinner klassen, så jag fick inte bara en fantastiskt ritt utan jag fick vinna med den också.
Sen i nästa klass går det också grymt bra och vi har samma känsla och får en 3e placering.
Så jag & Marble avslutade vår tävlingskarriär med stil.
Vi skulle som sagt sälja honom 2007 men under sommaren drar Marble på sig en skada som inte vill läka och vi får beskedet att vi måste ta bort honom. Jag minns att jag stod i boxen hos vetrinären och behöver bara se ansikts uttrycket på vetrinärer så förstår jag domen. Allt bara brister, Jag vill inte skiljas från min bästa vän men jag måste, han får inte lida (Hej nu kommer det tårar igen). När vi är på väg hem och Mamma stannar vid ett rödlyse nästan hemma hoppar jag ur bilen för jag är arg och ledsen över det hela och behöver vara själv med mina tankar, få smälta allting.
Han ska tas bort 17 Oktober 2007 och dagarna innan är jag ute massor och bara myser. Tar en sista ridtur där vi skrittar ut i skogen bara vi två sen skrittar vi upp till ridhuset och jag ställer mig framför spegelen och bara kollar på oss två tillsammans en sista gång. Jag säger hej då någon dag innan för jag kommer vara i Uppsala på den hemska dagen, dels för att jag ska gå i skolan och dels för att jag vill minnas honom betades lycklig i sin hagen inte att vi leder i väg honom och så finns han inte mer. Väl 17 Oktober åker Mamma och Moster ut och låter han gå i en hage med massa gräs och bara njuta och sen när det väl är dags hämtar en tjej i stallet honom och leder bort honom till en veterninär som väntar bakom ridhuset där vi tar bort hästarna.
Vid lunch får jag ett sms från mamma "Nu har Marble galopperat i väg på de evigt gröna ängarna". Min vän Sophie ger mig en lång kram i skolan och stöttar mig resten av dagen så jag inte ska bryta ihop. Tack!
Berättar för Mamma & Pappa att jag vill göra en tatuering till Marbles minne och på min födelsedag 2008 får jag i present att göra min minnes tatuering, så 8e december 2008 gör jag min första och finaste tatuering.
Den 9e december 2008 hade vi vårt årliga årsmöte på klubben och där får vinnarna av klubbmästerskapen sitt pris, Man samlar poäng hela året på klubbtävlingar och den som har flest poäng vid årets slut får pris. Både 2006 & 2007 vann jag och Marble klubbmästerskapen.Kom även trea 2007 med Amandas ponny Gibbe. Det kändes otroligt konstigt att 2007 ta emot pris då Marble inte fanns mer. Men det kom ändå lägligt för jag behövde lite glädje i allt det ledsamma också.
Marble kommer ALLTID ha en speciell plats i Mitt och Mammas hjärtan, Han var vår stjärna och en sådan ponny får man bara en gång. Min fina vackra kloka, mysiga, busiga lilla ponny!
Kommentarer
Postat av: S
Usch, kommer ihåg de så väl..
Svar:
Nikki Törnblom-Borgh
Trackback
