♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
Hejsan,
Jag har 32 rubriker som jag i 32 dagar ska skriva om, Jag börjar med den första där jag ska presentera mig själv.
Nikki Michelle Elisabeth (stavade Elisabeth med z förut, för att verkla cool.Haha) Törnblom-Borgh. Född på
Karolinska Sjukhuset i Stockholm en snöig vinterdag samma år som Berlinmuren föll och för er som inte vet vilket år den föll så var det 1989. Jag är uppvuxen i Bromma med en Mamma, Pappa & En bror, Samt en hel del djur under åren. Ända sen barn har jag varit väldigt social och spontan. En hand full för mina föräldrar under min uppväxt kan jag tänka mig.
Karolinska Sjukhuset i Stockholm en snöig vinterdag samma år som Berlinmuren föll och för er som inte vet vilket år den föll så var det 1989. Jag är uppvuxen i Bromma med en Mamma, Pappa & En bror, Samt en hel del djur under åren. Ända sen barn har jag varit väldigt social och spontan. En hand full för mina föräldrar under min uppväxt kan jag tänka mig.
John min Bror. Janne min Pappa. Susanna min Mamma.
Flyttade mycket som barn men det är inget som påverkat min uppväxt då vi alltid flyttat inom samma område och jag endast bytt skola en gång, för under några år flyttade vi från Bromma ut till Ekerö där Mamma hade sin häst men sen när jag skulle börja första klass flyttade vi tillbaka till Bromma.
Mitt älskade Bromma, det var där tackvare våra småbröder som vi träffades Jag och min allra bästa och närmsta vän Liza i 17 år har vi nu hängt ihop. Ni vet en sådan vän som alltid finns där, vet allt om dig, du kan ringa när du är arg,glad,ledsen,irriterad,sur,exalterad,upprymd,besviken,trött eller pigg och hon finns alltid där för dig (förutom när hon är sämst på att svara).
Liza Berglund
Liza och Jag började spela fotboll i Brommapojkarna F89 när vi var 7 år tror jag, hennes Pappa Krister var tränare och vi var grymma, Liza spelade back och Jag forward. Vi fick ihop en massa medaljer och spelade massa cuper. Vann Sankt Erikscupen ett år och var bästa flicklag födda 89. Oj, vilka roliga år det var.
Men sen när jag var 11 år började jag den bästa, roligaste och tuffaste resan i mitt liv. Jag började rida på Rastaborgs Ridklubb ute på Ekerö för att sedan fortsätta på Skå Ridcenter. Som jag satt på dessa bussar ut till Ekerö för att rida och pyssla med hästarna, till en början var jag rädd men red ändå. Anledningen till min rädsla för hästar kom efter en incident när jag var 5 år och ramlade av en häst och bröt armen. Men efter en avramling igen när jag var 12 år så insåg jag att man faktiskt inte bryter armen varje gång och då blev jag inte rädd längre.
När jag var 13 år så berättar Mamma för mig att vi ska köpa en Ponny till oss, En Ponny är inget man köper till ett barn som ridit på ridskola i 2 år men eftersom jag haft enorm tur och har en Mamma som haft häst hela livet och som vet hur man tar hand om en häst, därför kunde jag (vi) få en ponny.
Vi hittar världens sötaste och busigaste lilla C-ponny på en Ridskola i Rimbo som heter Domenika, En väldigt speciell och egen ponny som ändå var världens snällaste. Men Domenika passade absolut inte på henne så vi döper om henne till Something Special "Smulan" och med henne följer några roliga och tuffa år, då det inte är en lätt ponny.
Something Special
När Jag börjar växa ur henne väljer vi att ta föl på henne och det resulterar i Special Fly "Sladden".
Smulan & Sladden.
Vilken ände ska man börja berätta om Sladden. Mer speciell häst får man leta efter, Han är snäll men
väldigt egen. Vi sålde honom 2010 tror jag till en familj där han har det super bra. Han var otroligt lätlärd när man red och han älskade att hoppa, så fort det var hinder på banan när man red försökte han hela tiden hoppa hindrena.
Sladden.
Sen kommer vi till hästen som är min stjärna, min själsfrände och min bästa vän.
Ord kan inte beskriva min kärlek till honom. Jag minns så tydligt första gången jag såg min sagoponny, Marble.
Min kompis Siri hade precis köpt sin första ponny och skulle lasta ur honom i transporten, Vi andra står utanför och väntar med spänning och ut kommer ponnyn med stort P. Jag tänkte "Där kommer min häst".
Ord kan inte beskriva min kärlek till honom. Jag minns så tydligt första gången jag såg min sagoponny, Marble.
Min kompis Siri hade precis köpt sin första ponny och skulle lasta ur honom i transporten, Vi andra står utanför och väntar med spänning och ut kommer ponnyn med stort P. Jag tänkte "Där kommer min häst".
Oj, vilket kärlek jag kände direkt till denna ponny. Siri skulle ha Marble som hopphäst och Marble kunde hoppa
grymt bra men inte på tävling då ville han inte hoppa. Siri ville tävla och bestämde sig för att sälja Marble (utan min vetskap) och när Jag fyllde år så berättade Mamma att Jag skulle få Marble. Vilken lycka.
grymt bra men inte på tävling då ville han inte hoppa. Siri ville tävla och bestämde sig för att sälja Marble (utan min vetskap) och när Jag fyllde år så berättade Mamma att Jag skulle få Marble. Vilken lycka.
Där börjar nästa resa, Jag tänkte att jag skulle hopptävla med Marble men Mamma sa att "Ska du tävla hoppning måste du rida dressyr först", Det ska fungera på marken innan man börjar hoppa.
Så många som tvivlat på Marbles chanser att tävla dressyr, men det har bara sporrat mig att bli bäst.
Han hade inte världens mest flaschiga gångarter men oj så lydig han var. Han gjorde allt jag bad honom om och han litade på mig till 100 % och jag litade på honom. Under 2006 & 2007 kom vi hem med pris från varenda tävling och det var många som undrade hur vi gjorde. Vilken ponny. Och vilket support team jag hade i Mamma, min gudmor och moster, som åkte med mig land och rike runt på alla tävlingar, Eloge till dem.
Mamma & Moster Annika. Gudmor Mona & Hennes häst.
Men sen 17 oktober 2007 fick vi ta bort Marble pga av en skada, gråter fortfarande när jag tänker på honom trots att det gått 5 år, En häst som Marble får man bara en gång.
Jag hade även under samma år som jag hade Marble turen att få rida och tävla min kompis Amandas fina ponny Eastwood´s Gibson (Gissa vilka två hollywood stjärnor han är döpt efter).
Förlåt om det blev långt om hästarna men hästarna var jag i så många år och det var hela min uppväxt.
Jag tog en paus 2009 då det var mycket annat som hände som tog min tid. Nu åker jag ut ibland och hjälper Mamma och det kommer bli mer och mer igen för Jag vill börja rida på riktigt igen.
Vad mer är Nikki då förutom hästarna.
Musiken har varit en stor del av mitt liv, mycket tackvare min Pappa och min vän Liza.
Bland det bästa jag vet är att stå och kolla på mitt favorit band som lirar för där och då glömmer
Jag allt annat och bara mår så sjukt bra.
Bland det bästa jag vet är att stå och kolla på mitt favorit band som lirar för där och då glömmer
Jag allt annat och bara mår så sjukt bra.
Resor, åh vad jag älskar att resa bara i år har jag varit i Marocko, Rhodos och New York. Allra bäst mår jag på en sol semester med mycket bad och avkoppling. På Cypern har jag varit en miljon gånger lika så London, två platser jag gillar otroligt mycket.
Rhodos Marocko New York
Just nu går jag på Kaggeholms Folkhögskola där jag utbildar mig inom TV-Produktion, en bransch som jag alltid drömt att få jobba inom och jag har alltid (redan i grundskolan) fått höra att på tv ska du jobba, Nikki!
Efter några år och flera skolor sökta som inte kännts hundra procent rätt snubblade jag över Kaggeholm. Att jag inte hört om den skolan innan, den ligger ju ändå på Ekerö. Sökte och efter en dag med massa prov kom jag in.
Ojoj vilken lycka, minns att jag satt på golvet ringde mina föräldrar gråtandes (av lycka) och Pappa undrar varför jag är ledsen när jag fick redan på att jag kom in.
Ojoj vilken lycka, minns att jag satt på golvet ringde mina föräldrar gråtandes (av lycka) och Pappa undrar varför jag är ledsen när jag fick redan på att jag kom in.
Det är en awesome utbildning, där det är full rulle hela tiden och man ska leverera en film i veckan. Trivs som fisken i vattnet.
Puss!
Kommentarer
Postat av: S
Du glömde Jälla ;P
Postat av: Anonym
Vad fint du har skrivit!
Svar:
Nikki Törnblom-Borgh
Trackback
