Lagledare Elin, Sarah & Benji, Nikki & Marble, Amanda, Alexandra & Goldie, Emma & Cracker Jack 

Den här bilden är från 2006, Vi har precis vunnit Dressyr Allsvenskan Div 2. Att tävla i Dressyr Allsvenskan i Stockholms regionen är svårt, det finns otroligt många duktiga ekipage (ryttare + häst) och det var väl egentligen ingen som trodde att Färingsö Ridsällskap skulle ta hem finalen. 

 

Klart vi hoppades och hade fokus på vinst men vi hade tufft motstånd. Ska nog förklara hur Allsvenskan inom ridsporten går till för er som inte vet. Man tävlar först i två deltävlingar och man samlar poäng utifrån hur laget placerar sig i båda deltävlingarna. De lagen med högst poäng går sedan till final. Man är 4 ekipage i laget och där de tre bästa resultaten räknas. 

 

Vi hade inte placerat oss i någon deltävling men ändå samlat ihop tillräckligt med poäng för att få rida finalen på Hägeridklubb. Alexandra (Hon som står på marken och håller i sin häst Goldie) var den i laget som alltid fick mest poäng, Hon hade en helt fantastisk C-ponny och Alexandra rider väldigt okomplicerat och mjukt, vilket är en perfekt kombination för ett lyckat resultat. När man tävlar startar man i storleks ordning på ponnyerna först Kategori B (som är minsta ponnyerna), sen C-ponnierna och sist D-ponnierna. 

 

I alla fall på tävlingsdagen så anländer Jag, Mamma & Amanda (Hon som står bredvid Marble & Mig) i mitten av C-ponny klassen. Jag har haft lite sms kontakt med Alexandra eftersom hon hunnit rida innan vi kommit fram och jag frågade hur det hade gått. "Nja ganska bra, inte helt nöjd". Attans då, tänker jag. Vi som behöver bra poäng om vi vill komma placerade. Det roliga med Alexandra att hon kan rida helt fantastiskt och få jätte höga poäng men ändå säga "Nja det gick inte alls bra" fast det har gjort det. Vi kommer fram och går förbi resultat tavlan, Vad har inte Alexandra gjort då, Jo självklart leder hon på jätte höga poäng!

 

Vi andra går även vi in och levererar. Precis som att våra ponnier förstår vad det är för tävling och man kan tro att vi som ryttare ska vara nervösa men vi känner ett väldigt lugn och en trygghet. Tror vi alla var väldigt nöjda med våra ritter och att resultatet faktiskt inte betydde så värst mycket, just för vi inte trodde på vinst. 

 

Efter Alla fyras ritter går vi fram till resultat tavlan och börjar räkna poängen och vi inser att de andra lagen kan inte slå oss, det spelar ingen roll hur många poäng de får för vi har vunnit överlägset. Den lyckan där och då, att tillsammans i lag har presterat så otroligt bra och alla fyra har tillsammans med sina ponnyer verkligen gett allt känns helt fantastiskt, vilken känsla, lycka, eufori. (Om ändå Loreen gjort sin låt 2006) Det var helt magiskt. 

 

Att få rida in på prisutdelning, med prisrosetten i första pris färgen, med medalj runt halsen och ett fint vinst täcke på hästen. Känna den stoltheten och lyckan tillsammans med ett lag. Vi levererade när det gällde och lyckades. Känner hur lycko tårarna börjar bränna för jag kan 6 år senare fortfarande känna lyckan vi kände då. 

 

Man får inte glömma vilket fantastiskt team vi hade bakom oss. Vår lagkapten Elin som hade ordning och reda och tog ut vilka som skulle få rida i laget. Våra föräldrar som faktiskt köpt våra hästar, låtit oss träna och tävla. Hästsporten är ingen billig hobby varken om man rider på ridskola eller är ägare till en egen häst. Men våra föräldar valde ändå att lägga deras tid och pengar på våran hobby, För det känner jag en oerhörd tacksamhet. 

De "offrade" sina helger för att åka med oss på alla dessa tävlingar (och självklart tyckte de också det var kul)
Vi var ett team tillsammans. Och sen förutom min Mamma har jag alltid haft med min gudmor och moster på mina tävlingar. Alla tre har varit otroligt peppande, stöttande samt motiverande. Även Amanda på Gibbe & Ginny på Fredag som inte red i laget just på final dagen men som ridit i deltävlingarna och hjälpt laget fram till en final, har varit grymma. Och att de kom till finalen för att heja fram laget, visar på en helt underbar laganda. 

 

Sen våra fantastiska Ponnyer, som fightades med oss tyckte det var kul att få komma ut och tävla. 
Ja utan våra fina ponnyer hade vi inte fått vårat första pris. 

 

Samtidigt som jag ser tillbaka på min tävlings"karriär" med lycka är det även med viss sorg. Man saknar tiden som var då, Jag saknar givetvis Marble otroligt mycket, (japp där kom tårarna) och jag saknar att tävla och träna. 

Ponny tiden är verkligen en otroligt rolig tid, det är inte lika blodigt allvar som med stor häst och vi hade fantastiskt kul. I med och motgång var vi där för varandra. 

 

Som vanligt sprutar orden ur mig och jag hoppas du orkat läsa ända hit. Alla ni som läser har ju inte ridit eller tävlat i just ridsport men jag tror de flesta av er hållit på med något som ni brinner för och förstår min känsla och glädje.