Hej

 

Jag har tänkt i några dagar, jag vet att jag vill skriva ett visst inlägg. Där jag går djupare in, in på mitt liv vem jag är och varför jag är jag.

 

Jag har haft en väldigt bra uppväxt, en uppväxt där jag inte har saknat någonting. Jag har två föräldrar som älskar mig och som har sett till att Jag & Min bror fått bästa möjliga början på livet. Kärlek, vi har rest och vi har fått hålla på med de sporter vi velat. Jag har bland annat åkt konståkning (sluta för att det var kallt i ishallen), karate, gymnastik, fotboll och ridning. Och jag har fått det små tjej oftast drömmer om egna hästar. 

Min mamma har från första stund lärt mig att hästar är inte leksaker utan levande djur och de ska skötas och ridas ordentligt och här ska inte flängas. Hästen måste tränas innan du tävlar och det ska vara allsidig träning och man ska ha en tränare till hjälp. Och det är inte bara hästen och ridningen som ska skötas utan även allt runt omkring, boxen ska mockas, maten ska göras iordning. Allt detta har jag skött i flera år i ur och skur och min Mamma har aldrig skjutsat ut mig bara för att jag inte orkat ta bussen utan bussen fick jag ta året runt. (Ja förutom när vi åkte ut tillsammans, såklart).

Och jag har trots att jag fått göra mycket när jag växte upp lärt mig värdet av pengar och att inget är gratis. 
Började sommarjobba när jag var 14/15 år och har då med egna pengar köpt de grejer jag velat ha. 

 

Att ta hand om en häst har lärt mig ta ansvar i tidig ålder och jag har mognat samt växt som person tidigt tack vare att min mamma och pappa inte ha curlat mig. Jag har istället lärt mig att vara tacksam när jag fått skjuss och inte blivit bortskämd, Som tyvärr många ungar blir och istället blir otroligt bortskämda. De blir sura om de inte får de där jeansen bara för att de är vana att få allting. 

 

Nu svamlar jag som vanligt men nu till det jag vill komma fram till.

 

Jag har som sagt haft en bra uppväxt och jag är inte skadad eller trasig som vissa kan vara som kommer från tuffa hemförhållanden. 

 

Jag har alltid varit en sprudlande människa med mycket energi, varit oblyg och jag har alltid pratat mycket. Allt detta började redan under mitt första levnads år. Men grejen är att jag har märkt på mig själv att de senaste åren har jag förändrats. Det har blivit för mycket. Självförtroende har fått sig en törn och för att inte verka "svag" döljer jag det med min många gånger överdrivna personlighet som jag inte gillar. Det händer flera gånger per dag att jag tänker "Chilla Nikki nu är du bara jobbig". Får också känslan av att folk inte vill umgås med mig för att jag är jobbig och för mycket människa. Jag har blivit blygare och är inte den som tar mycket plats i nya grupper utan känner in stämningen och jag tycker det är otroligt jobbigt att jag inte bara kan ta lite plats. Jag gör inte det för jag tänkter att det jag har och säga är inte intressent, inte rätt. Fast det senare när andra kommit med svaret att det var rätt. Jag tror att andra är mycket bättre än mig och jag litar inte på mig själv att jag faktiskt kan. Jag litar inte på att det jag har att säga är intressant.

 

Jag har även studerat hur jag är på jobbet kontra skolan. Jag är två helt olika personer. På jobbet där jag känner mig 100 % trygg med allt och är bland de som jobbat längst där pratar jag på och har så mycket energi. Är jobbets clown och får folk att skratta antingen åt mig eller med mig.(Spela roll de skrattar i alla fall, och det är det viktiga. Jag pratar på alla möten och säger vad jag tycker och tänker. 

Men i skolan på lektioner är jag mer tillbaka dragen låter de andra sköta snacket. Jag har tagit ett steg tillbaka. 

 

Jag älskar att prata med folk i telefon, sms och på facebook. Jag kan ringa flera gånger per dag (är sällskaps sjuk, speciellt när jag är på väg någonstans) och många kan nog tycka det är jobbigt. Hej stalker. Men jag gillar bara att prata med folk. Folk tycker det är jobbigt när jag uppdaterar min instagram eller facebook flera gånger per dag. Där känner jag lite, ta bort mig från facebook och sluta följa mig på instagram om du stör dig. Ingen har tvingat dig att följa mig. Borde egentligen har twitter för jag har mycket som ska ut. 

 

Sen har vi det där med killar. Oj så sjukt dåligt självförtroende jag fått där. Det har kommit det senaste året. Allt började med en kommentar från en kille som sa "Nikki dig ser man inte som flickväns material." Jag har byggt upp en hård fasad, spelar tuff och kaxig för att inte bli sårad men istället blir jag sårad för jag är tuff och kaxig. Det blir en ond cirkel. En ond cirkel som pågått ett tag nu som är sjukt svår att ta sig ur. Sen har vi det där med att jag gillar att prata det gör att jag gärna ringer och smsar killar och de blir rädda och tror OMG hon är skit kär! 

Jag har även dejtat två killar i år som sårat mig otroligt mycket. Båda kända musiker så att deras låtar spelas överallt och man ser dem på bilder överallt underlättar ju inte direkt. 

 

Jag har också en tendens att prata om mig själv väldigt mycket, Jag har alltid velat vara duktig på allt jag gör och älskar att höra att "Nikki det där gör du otroligt bra" och jag gillar att lyfta fram mig själv. Hatar att visa mig svag eller dålig därför är detta inlägg otroligt jobbigt att skriva, jag vill vara duktig. Jag vill inte att folk ska se mig svag.

Speciellet inte dem jag vet snokar reda på allt om mig och då talar jag om mina ex nya flickvänner som är otroligt intresserade av vad jag gör borde det inte vara tvärtom att jag ska vara svartsjuk och snoka reda på saker om mina ex? Ett ex är ett ex och en person man delar ett förflutet med men som jag inte vill ha tillbaka eller intresserad av. 

Den där kommentaren jag fick sitter kvar och gnager i bakhuvudet varje gång jag träffar en ny kille och när det inte blir nått mellan mig och killen tänker jag att fan vad är det för fel på mig, jag är inte bra. 

 

Jag vill alltid ha det jag inte kan få och det är också en sjukt jobbig egenskap. 

 

Jag har också svårt att säga nej, jag tar ofta på mig för mycket. Jag har svårt att göra folk besvikna och säger oftast ja men jag kanske inte vill och då har jag ångest för jag måste meddela att jag inte kan. 
Mamma jobbar hårt med mig och tala med mig dagligen att jag ska sova tidigare och inte gå in 210 % i nått för att sen krascha för jag tagit på mig för mycket. 

 

Vad vill jag komma med detta...Jag tänker att få skriva av sig lite kan hjälpa att släppa på ångesten. 
Släppa allt det förfluta, komma tillbaka till mig själv och våga tro på mig själv igen. 

Borde igentligen gå och prata med någon som inte är ens vänner men man är ju för lat och det blir liksom aldrig av. 

 

Ta hand om varandra nu!